Kampen Mot Motstånd: En Berättelse om Överlevnad och Upplysning

Solens första strålar når trädtopparna den första gången på något som känns som en evighet då jag åter trär på löparskorna för att tävla mot mitt jag i det förflutna. Smärtan i benen från veckans tidigare träningspass växer sig efter bara några kilometer men jag bestämmer mig trots detta för att fortsätta. För bortom all smärta och all den energi det krävs för att inte ge upp väntar något så mycket mer värt än all världens rikedom. Den dagen jag bemästrar kontrollen över mitt sinne finns inget som stoppar mig mot att uppnå sann inre lycka och en visdom bortom min nuvarande föreställningsförmåga. 

Det är endast genom att känna sorg och smärta som vi kan uppnå en ännu starkare version av oss själva. För varje kamp vi vunnit blir vi allt starkare. Även om jag aldrig kommer släppa vissa skeenden från det förflutna så är jag tacksam över allt som hänt och för den jag blivit. Rättare sagt försöker jag vara tacksam över de val jag gjort, som i sin tur bidragit till den person jag är idag. Precis som allt annat är strävandet efter att vara stolt över den person jag blivit ett val. Själv vill jag tro att alla människor gör det som de tror är bäst för dem själva i stunden och därför tror jag även att alla människor gör sitt bästa för varje given stund. Det må vara lätt att tro att en överviktig människa hade förmått bli en bättre version av sig själv. I själva verket vill jag anta att denna överviktiga människa är medveten om konsekvenserna men att hens vilja i stunden, trots ansträngning, inte förmådde vinna över  instinkten att trycka sig full med sötsaker. Livet är alltid en kamp mellan instinkt och en inre vilja att uppnå ett idealt jag. Jag vill tro att alla människor alltid försöker nå sin definition av en ideal version av sig själva, men att dessa på grund av andra faktorer inte lyckas göra vissa som för dem är gynnsamma handlingar.  Därmed borde vi respektera alla människor för att de har nått där de är idag och likaså borde vi respektera oss själva. 

 I livet finns endast två nödvändigheter, vilka är att välja och att dö. Det råder inget tvivel om att döden inte är något som står i vår makt för förr eller senare kommer vi alla att möta döden. Det enda vi äger i livet är en liten del av universums uråldriga tid som vi delar med andra som också äger en del av samma tidsrum. Frågan gällande vad som lyder under, respektive bortom vår kontroll är för mig väldigt svår att besvara. Det vi med vet är att vi med all säkerhet kan verklighetsförklara vårt egna medvetande därför att vi behöver tänka för att tänka att vi inte tänker. Vi vet att vi genom vårt medvetande någon gång gått det vi benämner som andra medvetna individer till mötes. Vi kan, oavsett hur gärna vi vill, inte konstatera att vår omvärld inte är en illusion skapad av vårt eget medvetande. Med andra ord förmår vi inte veta svaret för huruvida det ,vi benämner som medvetna individer, är en konstruktion av vårt eget medvetande eller om vårt medvetande är en konstruktion av ett mer komplex universum. Frågan kan verka skrämmande men i själva verket är svaret irrelevant för oss. För oss spelar det  ingen roll om en objektiv verklighet existerar eller inte. För oss individer gör det ingen skillnad om universum är en konstruktion av vårt medvetande eller tvärtom. Iden kan liknas i att alla ting befinner sig inom en viss form av hierarki med universum, därav vardera hierarki lever sin egen del av den objektiva verklighet vi nu definierar som verklig. Hierarkin motsvarar vår uppfattningsförmåga av den objektiva verkligheten och därav befinner sig människor i en högre hierarki jämfört med djur och växter på grund av att vi kan ta del av ett allt större universum. Trots att människan anses vara i en högre hierarki än andra djurarter är vi mot universum lika omedvetna som  sten är jämfört med oss människor. 

Intelligensen oss människor emellan är försumbart i relation till universum själv. Vi är inte gjorda för att se bortom den hierarki eller gränsen vi befinner oss inom och detta på grund av att en sådan kompetens inte varit nödvändig evolutionärt.  Vissa frågor som berövat filosofer och vetenskapsmän sina timmars sömn genom årtusenden kvarstår kanske för att de befinner sig bortom den kunskap människan kan förmå besitta. Min resonemang må på sina håll kännas oroväckande, vilka jag delvis kan relatera till. Å andra sidan hade jag tyckt det vore mer oroväckande att kunna veta allt.  Att lyda under en hierarki, att veta att universum är oändligt mycket större än vad vi någonsin kan föreställa oss och att entropin för oss inte är mer logiskt än ett enda stort moln av kaos, är för mig lugnande. Kunskapen är grunden för vår acceptans och ödmjukhet. Acceptans och ödmjukhet är något jag finner mycket svårt att uppnå men ändå vet jag att de båda är nödvändiga för att finna ett inre lugn i samvaron med sig själv. Kunskapen om världen är så mycket mer än vad vi själva kan föreställa oss är det som för många kan väcka livsglädje och fantasi. Alla gånger vi som barn fantiserade om vår omvärld är det på grund av bristen på kunskap som barn av naturliga skäl har. När barn växer upp  och blir vuxna slutar man av biologiska skäl fantisera på samma sätt därför att vuxna människor tror sig veta mer än vad de gör. Denna typ av mognad är något filosofer, inklusive jag själv,  försöker undvika.

Jag vill tro att livet är en balans mellan att acceptera det man har och att kämpa mot ett högre mål. Många gånger kämpar vi mot mål vi idag inte vet finns men som kan revolutionera vår framtid. Att känna lycka över att åstadkomma något jag trott varit möjligt har för mig varit som en drog. Den glädje jag känt över att vinna mot mig själv ännu en sång och av att känna mig oslagbar är obeskrivbar. Däremot är ledsamheten att jag inte lyckas åstadkomma det jag velat minst lika starkt. I det här fallet är det viktigt att vara ödmjuk mot sig själv och universum. Man kan inte alltid lyckas därför att sannolikheten att man lyckas varje gång är så ofattbart liten att den inte finns. Det är ett val att låta sig själv bryta ihop över att inte ha fått exakt alla rätt på ett prov och likaså är det ett val att acceptera att man inte alltid kan vara bäst. Det viktiga är inte att lyckas varje gång utan hur man hanterar de gånger man inte lyckas.  Det spelar ingen roll hur begåvad eller fysisk stark du är för du kommer att möta dina motgångar. Det som definierar ett misslyckande är inte att inte lyckas, utan att ge upp. Den enda gången du  misslyckas på riktigt är när du låter din rädsla över att misslyckas vinna över din vilja att uppnå något stort.