Fången i Verkligheten: En Utforskning av Medvetande och Illusion

Jag är som fången i mitt eget fängelse, dömd efter att brås utav mitt förflutna, ständigt höra mig själv ställa mig frågan om varför jag aldrig känner mig tillrätta, varken ensam eller bland andra människor. Det finns så otroligt mycket jag inte begriper och så mycket som jag förstår men inte förmår sätta ord på. Är min verklighet verklig och en objektiv verklighet är frågor som håller mig vaken om nätterna. Alla påverkas vi ständigt av intryck från omvärlden och genom våra sinnen kan vi känna vårens första strålar värma vår bleka hud men vi kan inte endast genom våra sinnen benämna det vi uppfattar. Vi förmår känna känslor men utan att välja hur vi ska tänka, agera eller känna kring dem är känslorna inte mer än kroppsliga signaler som saknar funktion. Vid en plats långt borta i tid och rum i universums utkant uppstår skeenden långt bortom vår föreställningsförmåga. Då ingen människa har någon aning om att dessa skeenden har inträffat, kan man då säga att de tillhör verkligheten? Existerar en objektiv verklighet eller är verkligheten relativ betraktaren och endast en illusion, alternativt skuggor av en dold verklighet långt bortom vår tid. För att finna svar på de mycket komplexa frågeställningar behöver jag först redogöra för vad jag definierar som verklighet, för om jag inte har en klar definition saknas någon som helst logik och mening i mitt resonemang.  Verklighet är ett begrepp som för mig kan betyda så mycket mer än bara en enhetlig definition. Vi kan konstatera att vi kan tänka och därmed uppfatta verkligheten på grund av att vi behöver tänka för att tänka att vi inte tänker. Om vi kan konstatera att vi är kapabla till tankeverksamhet borde någon form av medvetande och därmed egen verklighet också existera. Då vi vet att vårt medvetande existerar är åtminstone något verkligt och därmed vet vi att vi åtminstone har vår egen verklighet där vi genom denna kan uppfatta vår omvärld. 

Ett alternativ kan vara att det finns flera olika typer av verkligheter, en där vi med vårt medvetande omvandlar intryck från den objektiva verkligheten till en relativ verklighet och en annan där våra sinnen hämtar intrycken från. En verklighet bortom vår förmåga att begripa och där vi endast genom små sprickor mellan dimensionerna kan se spår av den objektiva verkligheten. Vi förmår inte se bortom vår egen verklighet och på så vis är vi alla fångade i våra egna fängelser, var och en besittande en ytterst liten del av universums hemlighet. 

Med förkrossat hjärta går jag förbi skogsgläntan med den porlande bäcken . Samma plats fast en annan tid, en tid utan min käresta. Jag lär minnas den gången jag höll dig nära och då solen sken starkare än aldrig förr, fick vattnet i bäcken att skimra och blommorna att visa upp alla sina färger. Samma plats och samma årstid fast i min rådande verklighet befinner sig den som för mig alldeles nyligen majestätiska trollskogen i en djup sömn. Skogsgläntan är inte mer än en skogsglänta fylld av minnen från svunna tider, minnen som är för evigt borta i entropins förödelse och universums kaosartade dimensioner. Känslor och tankar existerar inte innan vi väljer att agera på dem. Vi kan liksom inte föreställa oss en objektiv verklighet utan att vårt egna  medvetande förvränger den för vi kommer oavsett vi vill det eller inte , så länge vi lever har vi vårt medvetande vid vår sida. För att ta del av den objektiva verkligheten behöver man också ta farväl av sitt medvetande, det som utmärker oss människor och vårt sätt att tänka. Träd och växter delar alla en objektiv verklighet på så sätt att de saknar egen verklighet, det vill säga förmåga att tänka. De lever i en annan värld långt bortom vår föreställningsförmåga, ett liv i frid. 

Vår värsta bedragare och lycka är oss själva. Det finns ingen som sårat dig själv mer än du. Allt det du fått höra, det som sårat dig, ändrat verklighetsuppfattning eller din syn på andra människor, är i själva verket inte mer än ljud bestående av vågrörelser som ditt medvetande har gjort om till känslor. Känslorna har du sedan valt att på något sätt göra någonting med. För om det är någonting i livet alla måste göra är det att välja och att dö. Alla gånger du blivit riktigt sårad är det du själv som har valt att agera på dina känslor på ett sätt då du upplever sorg. För sorg, precis som alla värderingar och känslor, tillhör inte den objektiva verkligheten.